Idag när jag var ute och sprang olusten av mig kom jag fram till att man nog får räkna mig som en motionär nu för tiden. Det har liksom inte riktigt gått upp för mig att jag sedan mars förra året tränat hyfsat hårt. Eller tränat och tränat, men jag har älgat runt en två-tre mil i veckan ganska länge nu.
Fast för nån månad sen köpte jag cykel och började hoja till jobbet, vilket gjort att jag inte orkat springa lika mycket på vardagarna utan får nöja mig med nån runda på helgen. En normal arbetsvecka cyklar jag nästan tolv mil. Det är inte så jobbigt, men man får ben som telefonstolpar!
Så döm om min förvåning när det visar sig att cyklingen gjort mig till en mycket bättre löpare; snabbare, uthålligare och starkare. Det är ascoolt att kunna spurta först till korsningen, sen till bilen i kurvan, förbi fältet och hålla farten inte bara uppför backen utan vidare och vidare tills det bubblar av lycka i magen!
Och när jag kommit tillbaka dit jag startade pirrar det som av elektricitet i låren, det galopperar i bröstet och det ser ut som att armarnas ådror ska tränga genom huden.
It's pure magic.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
gillar!
Skicka en kommentar