Sjukasjuka Liten Späd.

Min Späd vrider sig av smärta och vrålar frustrerat så rygghåret kryllar sig på alla som hör.
Hon har vattkoppor -överallt.
Med överallt menar jag i näsan, munnen, i och bakom öronen, på och i snippan, rumpan, ögonlocken, läpparna, insidan av kinderna, magen, ryggen, armhålorna och under fötterna. Hennes huvud är så buligt och buckligt att det mest känns som en golfboll.

Jag gråter när jag duschar henne för att kyla bort klådan.
Fumlar med Alvedonen för tårarna som rinner får mig att se dåligt.
Försöker bita ihop och låta vänligt bestämd när jag förklarar att hon måste få medicin i rumpan för att hon inte ska ha så ont.
Inte bryr hon sig om det, inte förstår hon mina tafatta försöka att linda in det faktum att jag till slut brottar ner henne och håller fast den skrikande lilla ettårskroppen medan jag tvingar dit Alvedonen.

Och jag vet att det är bra och i sin ordning, och jag vet att det hjälper henne i längden och att kylbalasam är bra och potatismjöl ännu bättre och snart, snart kommer min älskade underbara Späd att skratta och le igen.
Om bara ett par dagar kommer hon att vara på bättringsvägen och kryat på sig så mycket att hon kan skolas in på dagis och förtjust tumla på gården.

Men nu, just nu, biter jag mig i läppen och gråter för det känns så överjävligt att jag inte kan bära hennes smärta.
Gråter för att det är synd om henne, och för att jag känner mig så rutten som inte kan göra något åt det.