Nej!
Nu checkar jag ut, flyttar, drar, moving on.
Jag är så jävla satans uttråkat skitpissigt urvridet sluuuut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tittade i min almanacka idag:
Senaste gången jag var utanför hemmet ensam var 22/12. Förra året!
Det är 22 dagar med barnen under skinnet, non stop.
Nu orkar jag inte mer.
Jag är utled på inkubationstider och baciller och vaknätter och mest av allt är jag vansinnigt färdig med varmluftsfläkten som flåsar mig vaken i midvinterkylan om ungarna mot all förmodan sover nån gång.
Jag MÅSTE få komma iväg, ut, bort.
Måste få träffa en vuxen människa utan barn, utan någon som gråter "DET SVIIIIDER I MIN SNIIIIPPAAAAAA" så fort man dristat sig till att försöka ringa ett samtal och slå ihjäl en kvart i luren.
Inte en yttepyttig gång till orkar jag läsa Hur gick det sen? och bygga Duplojärnväg.
Jag tror faktiskt jag kommer att avlida om jag tvingas äta mer låtsasmat från Mickispisen och om jag får höra att dockan Emma fryser en enda gång till kommer jag att kväva livet ur henne med en kudde innan jag kastar henne i braskaminen!!!!!!!!
Jag är skithemsk, inte ett dugg tacksam över kvantitetstid med sjuklingarna och nåden att få vara ledig fram till 1 mars.
Jag är trött och uttråkad och apatisk och gråtfärdig.
Den som ändå hade en liten mamma i närheten.
FAN.
8 kommentarer:
Men usch...stick vettja. Ut.
Köp en bok.
Sätt dig på en krog. Ta ett glas vin.
Sov på hotell.
Sen kan du andas igen.
Och åka hem.
Ooo...kännigenkännigenkännigen...
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam! Och lite sprit, kanske. Fast på hotell, bra idé!
Inte mer än människa.
Kram till dig!
Jag har funderat på vad jag kan skriva till dig, när det är så här. Utan att låta hurtig och "det blir bättre sen" slemmig.
Det jag tänker är att du är alldeles mänsklig och inte ensam. Vi är många som kännt på samma sätt. Som dagdrömt om flykten, eller hanterat tvångstankarna om att "nu går jag ut genom ytterdörren och kommer inte tillbaka på ett tag" på lite olika sätt.
Du är en storartad mamma. Den bästa som dina barn kan ha.
Minsta motståndets lag. Mycket film och barn- TV. Fika. Gott fika. Sovstunder med småbarnen.
Så löste jag perioden då jag hade öronbarn och aldrig kom hemifrån. Då det var en fest att få storhandla, utan ungar.
Kram på dig!
Hej alla.
Och tack för support.
Läste själv igenom nyss vad jag skrivit igår och det låter hemskt (fast också lite roligt).
Jag ber om ursäkt ifall någon tar illa upp av gallan jag spytt, men min blogg är min ventil. Vissa saker måste ut -skirivas, även om de kanske inte måste läsas.
Idag känns det bättre, ropet på hjälp fångades upp av en god vän som kommer på fika imorgon. Bara det gör att saker känns betydligt bättre.
Tack för alla ord och kramar. Det betyder mer än man kanske kan tro!
Hej, nu är jag här några dagar senare och tycker enbart det är bra skrivet för du är inte hemsk, bara jävligt trött på allt och guskaveta att jag känner igen känslan och då har jag ändå bara två barn.
Dessutom vill jag säga att ventilfunktionen är tydlig, s.a.s. Man tror inte att topplocket gått och barnen är i fara. Man skrattar och lider med dig. Kram!
Pauvre petite... det är ju DU som är mamman...
Skicka en kommentar