Möhippa!

I lördags blev jag hippad, eller hur man nu uttrycker det.
Jag ville aldrig att det skulle ta slut!
Om själva bröllopet bara blir en tiondel så fantastiskt som möhippan kommer jag vara en lycklig sate resten av livet.
Många fantastiska vänner, fint planerat, god mat, strålande väder, oändliga samtal, skratt, skratt, skratt och lite tårar. Alla sa så snälla saker och boostade mitt självförtroende till bristningsgränsen.
Tänk att det finns människor som tycker att jag är bra. Som tycker att jag är rolig, klok, empatisk och någon att se upp till. Det hade man väl aldrig kunnat drömma om!
Än mindre att mina (Båda gravida) tärnor från Skåne skulle orka styra upp en hel hippa, med folk och övernattning, aktiviteter och käk.
Mitt hjärta är fortfarande stort och ömt efter lördagens kärleksdos.
Jag kommer vårda minnet ömt, ömt resten av mitt liv.
Det var magiskt.
Tack alla!

Utvecklingsteorier a la Piaget

Så gott som varje dag har jag och LillaArg konflikter som handlar om olika fotografier hon vill "krypa in i". Varje bild är en potentiell källa till förtvivlan.
Det som gör henne allra mest galen är en bok om amerikansk 50-talsarkitektur som heter Palm Springs Style.
På omslaget en bild med enorm kaklad pool omgiven av svulstiga hus och maffiga kaktusar.
-Jag vill bada där, säger Lilla varje gång men övergår strax till att tjatvråla:
-Maaaaammaaaaaa! Jag viiiiiiiiiill baaaaaada däääääääääär!
Hur jag än försöker förklara så lyckas det inte. Hon kan verkligen _inte_ förstå varför hon inte kan hoppa i den där bassängen.
(Gömma boken? Yepp, men hon hittar den alltid på något märkligt sätt. Bränna den? Snart nog.)

Det var inte jag!

Detta åt en sate i vår familj till middag: En kall varmkorv. Två Babybell-ostar. Tre kalla köttbullar. Två ostmackor med extra ost. ("Förr kunde jag ändå tycka att det var lite gott att få småäta en hel middag. Nu kändes det bara deppigt." No shit.)

MYLLAN!

Jag ska åka till Myllan! (Så här härligt hade vi det förra året i en dag innan vi fick kräksjukan och höll på att dö i en liten stuga på Easternlen.)
Nästa vecka packar jag med mig LitenSpäd, LillaArg, FinaFyran, de tre Stortjejerna och drar till barndomens domäner. Herr P stannar hemma och försörjer familjen.
Kom ihåg var ni läste det först!
(Vi sticker torsdag 07.21. Rena rama sovmorgons-tiden för vår lilla early bird Späd som vaknar 05.00)

Dagis-kärringar. Fy farao.

Herre gud i håvete vad jag tycker illa om människor som konstant skriiiker på sina ungar.
När det dessutom är folk som har betalt för att ta hand om andras barn som vrålar så parkleken darrar går det fanken i tusan för långt!
Tro mig; jag har all förståelse för att man tappar tålamodet ibland med sina privata barn, att man höjer rösten eller att man i panik om avkomman håller på att springa ut i gatan/spöa upp en kompis/stoppa munnen full av bajs primaltjuter högt.

Men att _konstant_ sitta på sina barnskötar-arslen som dallrar i takt till mobilvibratorn och dricka kaffe medan man ger hals efter barn som leker, hoppar och hittar på egna saker eftersom deras vuxna är så förbenat pisstrista. Ja, det borde man arkebuseras för.
Minst.

(Jag hoppas föräldrarna till dessa barn någon gång får tag i en dold kamera och kan se hur deras barn egentligen har det på sin "barnomsorg". Det är inte ok. MORR!)

Övningsgår

Här är skorna jag vinglade runt i. Eller inte exakt för färgen är annan, men höjden mina vänner -höjden!

Bröllopsklackarna i taket

Nyss skrev jag färdigt adresserna på vad som kändes som tusen bröllopsinbjudningar. Det var det inte, för så många vänner har vi inte och även om vi haft så skulle vi inte haft råd att bjuda dem.
Det är knappt att vi har råd att ha något bröllop alls, om sanningen ska fram. Herr P tycker att vårt bröllop kommer att bli ett "snik-bröllop".
Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter inte vidare positivt.
Själv försöker jag att visualisera hur härligt det ska bli att träffa alla fantastiska vänner, och hur snygg jag ska vara i lyxklänningen (Ja. Det gäller att lägga krutet på väsentligheterna).
Det där med kompisarna har jag inga problem att föreställa mig, det är värre med det andra.
Klänningen är verkligen fantastiskt underbar och skulle passa som en smäck om man vore ett gasell-djur. En annan dödlig, dvs jag, som vill bära upp den gör det bäst iförd rejäla klackar så inte garnityren släpar alltför mycket i kyrkbacken.
Idag har jag därför svassat runt i reafyndade klövar för att gå in både dem och mig själv.
Det gick så där.
Men jag kände mig i alla fall lite syndigt glamorös när jag stod böjd över badkarskanten och slet med diskjäveln (Inte helt ergonomiskt riktig ställning -därav svordomen) en decimeter längre än vanligt.
Alltid något.
(Lägger in en bild till på Klänningen, för att liksom hålla modet uppe)

Jamen nu då

Idag kommer resten av köket!!!!!!!
Eller kommer och kommer, det lät lite för simpelt; Herr Piano har hyrt släp och ska åka staden runt för att hämta arbetsbänkar, blandare, diskmaskin och förhoppningsvis kommer det vilken minut som helst att bulta på vår ytterdörr.
Och se då är det den flinka (nåja) budfirman som vill lämna the long gone diskbänk och nya hällen from hell.
Så jag är försiktigt hoppfull.

HURRA!

Lilla Arg satt på pottan härom dagen. Reste sig upp och sträckte händerna med ett brett leende mot taket och trumpetade:
-Snippan är glad!!!!

(Måtte denna självklara och otvungna lycka följa henne och snippan resten av deras liv)

Nästan här

Usch ja.
Nu har det varit problem av stora mått här i blogg-träsket. Först var det ju uppkopplingen som strulade, sen gick dator nummer ett sönder (Någon hade sugit på strömkabeln så det blev kortslutning) sen sprack dator nummer två på ett sorgligt sätt, därefter gick strömsladd två sönder och någonstans där tappade jag den omtalade sugen och la ner.
Men nu skiner solen igen, äppel-datorn är lagad och bredbandet installerades så händigt av Herr Piano igår. Frid och fröjd, alltså.

Vi bor i nya huset, fortfarande utan kök.
Fem veckor utan kök kan suga musten ur den tappraste men jag känner att jag har några droppar tålamod kvar innan jag slänger in handduken for good!
Här kommer därför en topp-lista för er som behöver tips på mat man kan laga om hemmets hjärta enbart består av micro och vattenkokare:
1. Färdiga köttbullar och pulvermos
2. Tacos med burk-chiliconcarne spetsad med taco-krydda och tvättad sallad i påse
3. Varmkorv med bröd (Lägg korv i kastull, slå på kokande vatten och vänta ett par minuter)
4. Varma-koppen
5. Caesarsallad

Long time no see

Hej!
Jag är tillbaka. Hyfsat hel och ren och som synes vid liv. Härligt!
Det har runnit lite vatten under broarna sen sist; först var det renoveringen, sen flytten, sen boendet utan kök i fyra veckor -och nu finally: Bredbandet har kommit, livet leker igen för bloggandet.

Ja, så var det LillaArg som sa en sån rolig sak härom dagen när hon bitit sin bror.
-Vad har hänt här, varför är han så ledsen? Är det någon som bitit honom, frågar jag LillaArg lagomt ledande.
-Ingen jag! svarar hon rappt.

Eller som när FinaFyran i förrgår berättade för mig att om man var en mördarsnigel så vore hela livet ett stort äventyr. Hur han menade?
-Jo, för de måste ju ständigt hitta på finurliga lösningar lite hipp som happ. Om det börjar regna får de krypa under ett blad, och om de ska sova måste de skaffa en ny säng varje natt. De har det inte lika lätt som vanliga sniglar med huset på ryggen jämt, sa han allvarligt och klippte med ögonfransarna.

Idag dagisavslutning.
Ikväll formulering av bröllopsinbjudan (Ja, det börjar bli lite panik)
Imorgon: Fest med Arkitekten -klövar på!