Bacill-moment 22

Det här med dagis-krämpor är ett omöjligt kapitel:

Först var ungarna hemma för att en var sjuk och vi inte visste om syskonen också var det.

Därefter var alla hemma i väntan på att de yngsta skulle bli sjuka.

Sen för att de kunde smitta andra.

Nu är de hemma för att de är friska och jag inte vill att de ska bli sjuka.

Men när tusan ska de då vara då dagis?

(Tur i oturen att jag är hemma t o m 1 mars)

Packa väskan?

Idag ska jag till sjukgymnasten.
För att sammanfatta det hela kan man säga att det verkligen är på tiden.
Jag tycker det är lite svårt att veta hur man ska klä sig.
Är sjukgymnastik = mest "gymnastik" eller är det "sjuk" som står i centrum?

Jag funderar på om jag ska ha med mig träningskläder för kroppsliga övningar, eller är det mer som en undersökning där man bör preparera sig inför granskande ögon?
(I så fall kan man ju känna sig manad att ta på rena underkläder och raka benen samt ge reptilskinnet en omgång väldoftande smörj)

Ska man vara beredd på fysisk kontakt, för det tycker jag nämligen är så jobbigt.
Jag är en sån människa som under en halvtimmes massage tusen gånger hinner tänka:
-Undrar om jag är avslappnad nu?

Framtidsutsikter:

Tjolahopp tjolahejsan!

På onsdag ska jag först på klareringsmöte och förkovra mig i olika tillstånd och rättigheter.
Därpå ska jag ila till föräldramötet med mitt ex i Stortjejernas skola.

Med tanke på senaste tidens händelser ter sig onsdagen som en underbart skir dröm!
Trallalalalala!!!!!!!!!!

Dagens besök hos gamla grannarna i %-form:

Samtalsämnen:
78% husrenovering/utbyggnad
12% bak/matlagning
5% barn
5% jobb

Fika:
65% kaffe
10% äppelkaka
10% kardemummakaka
10% kladdkaka
5% saft

Lek:
55% Lego
15% pianoklink
15% kulbana
10% Barbie
5% bråk

900 gram girl-power!

Inatt föddes bekantskapkretsens absolut minsta bebis:
900 gram yttepyttig otroligt efterlängtad lillasyster.

Jag blir varm och rörd och orolig och lycklig och hoppas hoppas hoppas att bönan växer så det knakar fort som tusan.

Välkommen fantastiska unge!

(Min ena Stortjej hade en födslovikt på 925g så jag har svaga minnen om hur litet det är)

Hur gick det sen?

Idag orkar jag!

(I alla fall lite till)

Adjöken!

Nej!
Nu checkar jag ut, flyttar, drar, moving on.
Jag är så jävla satans uttråkat skitpissigt urvridet sluuuut!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tittade i min almanacka idag:
Senaste gången jag var utanför hemmet ensam var 22/12. Förra året!
Det är 22 dagar med barnen under skinnet, non stop.
Nu orkar jag inte mer.
Jag är utled på inkubationstider och baciller och vaknätter och mest av allt är jag vansinnigt färdig med varmluftsfläkten som flåsar mig vaken i midvinterkylan om ungarna mot all förmodan sover nån gång.

Jag MÅSTE få komma iväg, ut, bort.
Måste få träffa en vuxen människa utan barn, utan någon som gråter "DET SVIIIIDER I MIN SNIIIIPPAAAAAA" så fort man dristat sig till att försöka ringa ett samtal och slå ihjäl en kvart i luren.

Inte en yttepyttig gång till orkar jag läsa Hur gick det sen? och bygga Duplojärnväg.
Jag tror faktiskt jag kommer att avlida om jag tvingas äta mer låtsasmat från Mickispisen och om jag får höra att dockan Emma fryser en enda gång till kommer jag att kväva livet ur henne med en kudde innan jag kastar henne i braskaminen!!!!!!!!

Jag är skithemsk, inte ett dugg tacksam över kvantitetstid med sjuklingarna och nåden att få vara ledig fram till 1 mars.
Jag är trött och uttråkad och apatisk och gråtfärdig.

Den som ändå hade en liten mamma i närheten.
FAN.

Vattkoppor de luxe

Vad tror ni om det här?
Personligen trodde jag inte vattkoppshelvetet kunde bli värre.

Jag trodde fel.

Ladies and mens

Varje gång jag får mens är det en trevlig upplysning om att jag antagligen fortfarande kan bli gravid.

Och samtidigt ett underbart bevis på att jag inte är det.

Det mediala skötebarnet

...är sjösatt.

Skickar varma tankar till gamla kollegor ifall att de läser här;

WELL DONE!!!

Sjukasjuka Liten Späd.

Min Späd vrider sig av smärta och vrålar frustrerat så rygghåret kryllar sig på alla som hör.
Hon har vattkoppor -överallt.
Med överallt menar jag i näsan, munnen, i och bakom öronen, på och i snippan, rumpan, ögonlocken, läpparna, insidan av kinderna, magen, ryggen, armhålorna och under fötterna. Hennes huvud är så buligt och buckligt att det mest känns som en golfboll.

Jag gråter när jag duschar henne för att kyla bort klådan.
Fumlar med Alvedonen för tårarna som rinner får mig att se dåligt.
Försöker bita ihop och låta vänligt bestämd när jag förklarar att hon måste få medicin i rumpan för att hon inte ska ha så ont.
Inte bryr hon sig om det, inte förstår hon mina tafatta försöka att linda in det faktum att jag till slut brottar ner henne och håller fast den skrikande lilla ettårskroppen medan jag tvingar dit Alvedonen.

Och jag vet att det är bra och i sin ordning, och jag vet att det hjälper henne i längden och att kylbalasam är bra och potatismjöl ännu bättre och snart, snart kommer min älskade underbara Späd att skratta och le igen.
Om bara ett par dagar kommer hon att vara på bättringsvägen och kryat på sig så mycket att hon kan skolas in på dagis och förtjust tumla på gården.

Men nu, just nu, biter jag mig i läppen och gråter för det känns så överjävligt att jag inte kan bära hennes smärta.
Gråter för att det är synd om henne, och för att jag känner mig så rutten som inte kan göra något åt det.

Hej mitt vinterland!

Det är något visst med vinterväder.
Man blir liksom så krispigt lycklig ända in i själen av att spendera en dag i pulkapacken.
Eller ja...
De flesta i familjen blir det, undantaget Lilla Pytt.

Han trivs bäst i soffan vid bistra grader, iallafall om han själv får välja.

Lilla Arg babblar på:

Liten ordlista:

Pissnat = spenat
Trycken = bröst

Idag i affären.
Lilla Arg ser en bedagad dam med rutig rock som står och river i en fyndkorg och konstaterar högt:
-Mamma, jag tror inte det där är någon häxa. Det är bara en läskig tant.

Årets nyårslöfte:

Inte ligga runt.

(Äntligen något jag kan hålla!)