Välkommen tillbaka -Livet

Idag käraste bloggläsare är det en underbar dag!
Inte bara har livet återvänt, igår damp min nya iphone ned i hemmet.
Detta sammantaget gör mig till en patetiskt hel människa igen.
Nu ska jag handla tulpaner, pimpa huset och städa toaletter -det har jag inte bekymrat mig om sen Dackefejden.
Framåt kvällen ska vi ha folk på baluns, en handfull riktigt goda vänner som ska ge sig i kast med Minuten-tävlingar och amerikansk kokkonst.

Det ska bli roligt!

Chick Lit-dansösen svarar:

Hur skulle du beskriva din privata garderob?
– Till vardags bär jag uteslutande jeans, Acnejeans.
Jag har en kille som hjälper mig att köpa alla mina jeans.
Han heter Dennis och jobbar i Acneaffären, han ringer mig så fort han fått in en ny slitning.
Och sen tycker jag att vd:n på Acne är skitsnygg.

(Ur Aftonbladet 11-01-18)

Ibland önskar jag att att någon handplockade mina brallor så jag slapp den tärande oron för att missa en endaste jeanstvätt som släpps. Då kanske jag äntligen fick bli lycklig på djupet...

Dagens gröt 1:

Hammarbyhamnen, kl 12.17

Trygga h(f)amn!

I eftermiddag gjorde jag mig ärende till Finhamnen och gamla kontoret.
Det spratt i benen när jag klev av bussen och ivrigt ökade jag steglängden för att fortast möjligt komma fram, upp, in!
Glada miner, öppna famnar, redaktörsgöken, Kaviarkillen i sin redigering, gamla skrivbordslängan, vattenautomaten och bästa lilla E inne i sin glasbur.
Vad jag saknat!

Jag kände hur kreativiteten började porla i tinningarna och omgivningen gav mig en påtår mod i barm, värme i sinnet, skrattet började bubblade i magen.
Och egentligen är det bara ett jobb, ett format, ett kontor med några mediamänniskor
- men för mig är det hemma!

Stortjejen filosoferar:

-Det är faktiskt rätt kul i skolan ändå. Det är bara lektionerna som är tråkiga ibland.

Skitstövel

För att komma till rätta med min psykiska ohälsa beger jag mig ett par gånger i månaden till Vasastan.
Det är inte mina kvarter.
Hur trevligt det än vara månde med Tranan som häckar i sitt rede vid Observatiorelunden så trivs jag aldrig i den faunan. Det är helt enkelt skillnad på fågel och fisk.

Idag när snögloppet rann i rännstenarna och vintern fullkomligt rasade från taken, hade alla Odenplansmadamer så rådigt tagit på sig sina Hunter-stövlar. De gick där nöjt och trippade genom ilarna som virvlade fram över trottoaren. Äntligen fick de rasta sina små dyrgripar till skodon, äntligen fick de visa världen att de inte bara äger en labrador, en stickad mössa med pälstofs och fluffig Rävjacka utan även ett par gummistövlar med sex vita versaler på skaftet: HUNTER.
-Yeah, I´ve got it! lyste det triumferande i deras ögon.

Jajemensan, you sure got it! tänkte jag.
En halvliter omstöpt rågummi för tvåtusen spänn.
Det är fan brilliant!

Lön för moders-mödan:

Lopp att springa i år:

Premiärmilen 27mars
VårRuset 24maj
Midnattsloppet 13aug
Bellmansstafetten 25aug
Tjejmilen 3sep
Stockholm Halvmarathon 17sep
Nyårsloppet 31dec

Återkommer med målsättning.
Det ska bli lajbans!

(Funderar på Tjurruset och Lidingöloppet och Göteborgsvarvet också. Men då måste jag stuva om bland och välja bort en del starter i listan. Jag funderar vidare)

Skämselpropaganda

Idag fick jag smaka skammens bittra beska;
Fyra månader efter att det begav sig, drog jag under pinsamma påtryckningar ur tummen och lämnade tillbaka paljett-klänningen jag bar på Kristallen-galan i september.
Den var inlånad från en bekant till mig som är kostymör och sömmerska.

Jag har inte skämts så mycket över min egna persona sen förra veckan då jag luktade på mina löparkläder.

Den odören fick mig dock att rodna ända in i själen.

Det våras för Gäddan

Idag är det tö i Finorten; stora sjok drösar ned från taken och istapparna står som spjut i backen.
Äntligen tecken på att det finns ett liv bakom Kung Bores bistra tider.
Det bådar gott tycker jag och stryker kläderna inför kvällens baluns.

Tjottahej!

Välkomna hem till mig

Någon hyfsat vis människa sa en gång i tiden att för varje person man älskar så öppnas ännu ett rum i ens hjärta.
Jag tycker det är väldigt fint sagt.

Några av mina rum finns där så smärtsamt tydligt men ingen bor i dem lägre.
En lillebror, en död farmor, en älskad katt, en avlång hund; dörrar som stått på vid gavel är nu stängda och låsta.
Fast rummen finns för alltid kvar innanför -gapandes tomma och det gör ont att tänka sig.
En del kommer kanske för alltid att bli som dödsbon i amerikanska filmer med vita lakan svepta kring varenda möbel och saker som inte får röras för att bevara vartendaste minne av den som en gång bott där.
Men jag tror man ändå måste tvinga sig att släppa in nya gäster, annars blir man ett vandrande orört kråkslott av ekande tomhet och ändlösa korridorer till slut.

I mitt hjärta finns det många rum och eftersom alla vet att husets hjärta är köket så har jag sex stycken; ett för varje barn.
Ibland är det svårt att värma upp hela den där jäkla kåken.
Det kan blåsa snålt och dra runt knutarna men jag hoppas och tror att de som fått nyckel in och sitter runt min kakelugn känner sig rätt tillfreds.
Jag tror att de känner att de alltid är välkomna hem.

Att jag verkligen älskar dem.

Status:

Ibland känns hela livet som ett jävla migrän-anfall.

"All utveckling börjar med en utmaning"

Idag skulle jag börja mitt nya jobb, men det första jag egentligen började med var att försova mig.
Jag erkänner mig till de renodlade tidsfascisternas lära och hade noga planerat in en morgontoalett av digert mått och således satt väckning i den allra strävhårigaste vargatimme.
(En avdankad sminkös med präktig 30-årskris på väg till nya arbetsplatsen;
hon lugnas inte av ett välment "hel-och-ren"-tänk utan kräver det allra tyngsta artelleriet inför sin entré.)

Döm därför om min förvåning när Fina Fyran slet av mig täcket ungefär i samma veva som jag sett mig själv skrida färdigmålad uppför trappan för att i godan ro inmundiga frulle.
Med gasen i botten/överhoppad dusch/koffeintabletten i magen lyckades jag hämta in tiden så pass att jag snubblade exakt på minutslaget och slapp den smutisga förnedring det innebär att komma sent.

Och jobbet då?
Jo det kommer gå toppen, tack!

(Tror jag iallafall....)

Springsug

Igår kom jag på mig själv att darra av pur upphetsning när jag vek ihop mina joggingkläder.
Som en Pavlos hund skakar hela kroppen i ett endorfinrus bara jag fingrar på de där svett-stela gamla paltorna.

Är det vad man kallar för positiv betingning?

Vemodig Sax-Tax-saknad

Hur länge sörjer en katt en katt?
Lika länge som man själv?

Och hur länge sörjer man en katt då, lika länge som en hund, en tax?

Stackars Surikaten signar uppgivet ner i soffan efter att ha letat igenom huset för femtielfte gången.
Börjar alltmer sällan vänta vid fönstret med blicken i horisonten, klippandes med ögonlocken.

Själv stryker jag henne utmed ryggen och en tår ur ögat, lovar att det blir bättre.
Men vad fan vet man?

-Lilla Surikaten det kommer en vår, tröstar jag med handen i hennes päls.
Det kommer mars och motljus och mod i barm.

Det är vår tid då, lilla Surikat.